By 
Jag skulle egentligen inte ens gå på den där hälsokontrollen
Det var en tisdag i september och jag hade två uppsatshögar kvar att rätta. Företagshälsovården kom till skolan en gång om året, och jag hade struntat i det två år i rad. Håkan, som undervisar i historia i salen bredvid mig, tjatade. Han hade själv fått något påkommet året innan och hade blivit lite av en missionär i frågan. “Det tar tjugo minuter, Peter.”
Det tog fyrtio.
Annelie som mätte såg på manschetten, sedan på mig, och sa att hon ville mäta om. Andra mätningen: 168 över 104. Hon sa det med en sådan där lugn röst som vårdpersonal använder när de inte vill att du ska bli rädd, vilket naturligtvis är exakt det som gör en rädd.
Jag var femtiotvå år, vägde nittiotre kilo och cyklade till jobbet ibland. Ibland. Jag hade inbillat mig att jag låg någonstans i mitten av det normala.
Jag var helt säker på att det var stressen
Här är det första jag hade fel om. Jag var övertygad om att siffrorna berodde på situationen. Nationella prov låg runt hörnet, vi hade en omorganisation på skolan där ingen visste vem som skulle undervisa vad i januari, och jag hade sovit dåligt i flera veckor. Vitrocksyndrom, tänkte jag. Sådant har man läst om.
Så jag fick låna hem en dygnsmätare från vårdcentralen på Teleborg. En apparat som blåste upp sig runt armen var tjugonde minut, även klockan tre på natten. Marie, min fru sedan tjugofem år, sov i gästrummet i två nätter och tyckte att det var det roligaste som hänt i huset på länge.
Snittet låg på 159 över 98. Även när jag satt i soffan och tittade på nyheterna. Även när jag inte var det minsta stressad. Det var inte doktorn som gjorde det. Det var jag.
Den första tabletten och den fjärde veckan
Läkaren jag träffade hette Nordgren och var kanske trettiofem. Vänlig, effektiv, och han gav mig ett recept på enalapril. Jag skulle mäta hemma, komma tillbaka om åtta veckor, dra ner på salt och röra på mig mer. Allt det där var rimligt. Det jag inte fick var en genomgång av vad som kunde hända i kroppen.
Efter ungefär tre veckor började jag hosta. Torrt, retande, framför allt när jag pratade länge — och jag pratar för en levande i ungefär fem timmar om dagen. En elev i trean, Elin, räckte upp handen mitt i en genomgång om Weimarrepubliken och frågade rakt ut om jag var sjuk hela tiden eller. Klassen skrattade. Jag skrattade också.
Jag köpte hostmedicin. Jag köpte en luftfuktare. Jag skyllde på att gamla A-huset har ventilation från sjuttiotalet.
Det tog mig fem veckor att komma på tanken att slå upp min egen medicin. Där stod det, i klartext, att torrhosta är en känd och ganska vanlig reaktion. Jag läste också 1177:s sida om högt blodtryck den kvällen, mest för att jag insåg hur lite jag faktiskt förstod om vad jag höll på att behandla. Jag ringde vårdcentralen dagen efter och fick byta preparat. Hostan var borta på tio dagar.
Nästa medicin tog inte hostan, den tog något annat
Den nya var en betablockerare. Blodtrycket gick ner, vilket ju var hela poängen, och jag var på god väg att tycka att saken var utagerad.
Vad jag i stället fick var en trötthet som inte gick att sova bort. Inte sjuklig, inte dramatisk — bara en sorts grådask. Jag hade alltid varit den som orkade ta en extra vikarietimme på fredagseftermiddagen. Nu satt jag i bilen på parkeringen i tio minuter innan jag orkade köra hem. Fingrarna blev kalla på ett sätt jag aldrig varit med om.
Och så var det den där andra saken, som jag inte tog upp med någon på tre månader.
Det jag inte sa högt
Erektionen fungerade inte som den brukade. Inte plötsligt och totalt, utan gradvis och opålitligt, vilket på sätt och vis är värre, för då hinner man bygga upp en hel teori om sig själv.
Min teori var att jag var femtiotvå. Att man är gift i tjugofem år och att det bara blir så. Att jag jobbade för mycket. Jag hade en förklaring för varje gång, och alla mina förklaringar hade det gemensamt att de handlade om mig som person i stället för om tabletten jag svalde varje morgon vid diskbänken.
Marie trodde att det handlade om henne. Det sa hon en tisdagskväll i februari, rakt ut, medan hon torkade ur diskhon. Att hon hade märkt att jag drog mig undan och att hon hade gått och undrat om det fanns någon annan. Jag blev tyst i säkert tio sekunder. Sedan berättade jag allt, och det tog kanske fyra minuter, och jag hade alltså gått och burit på det i ett kvartal.
Det tog ytterligare två veckor innan jag tog upp det med Nordgren. Han verkade inte det minsta överraskad. Det var mest jag som var generad, och han låtsades vänligt nog inte om det.
Det blev bättre, men inte på det sätt jag trodde
Vi bytte igen, den här gången till en kalciumflödeshämmare. Tröttheten släppte efter ett par veckor. I stället svullnade mina vrister på kvällarna, så att strumporna lämnade avtryck. Jag har accepterat det. Ingen medicin verkar vara gratis, och svullna anklar är ett betydligt lättare pris att betala än det förra.
Det som förvånade mig var att potensen inte kom tillbaka direkt när medicinen byttes. Huvudet hade hunnit lära sig något under de där månaderna, och det var svårare att avlära än jag hade räknat med. Under en period hade jag Cialis 40 mg liggande i byrålådan, och det underliga var att själva vetskapen om att den låg där gjorde nästan lika mycket som allt annat. Prestationsångest är en märklig konstruktion. Den lever på tvivel, och tar man bort tvivlet så faller en hel del av den ihop av sig själv.
Jag är ingen läkare och har ingenting att säga om vad någon annan borde göra. Jag vet bara vad som hände i mitt eget huvud.
Vad jag hade gjort annorlunda
Jag ångrar inte att jag började med blodtrycksmedicin. Senaste mätningen visade 128 över 80, och min pappa fick sin stroke vid femtionio. Den räkningen är inte svår att göra.
Det jag ångrar är att jag inte frågade. Jag satt i det där rummet med ett recept i handen och nickade som en elev som inte vill erkänna att han missat halva genomgången. Jag frågade inte vad som kunde hända, jag frågade inte vad jag skulle göra om något kändes fel, och när det sedan kändes fel så antog jag automatiskt att det var jag det var fel på.
Håkan i historiesalen fick höra hela historien i personalrummet i våras. Han lyssnade, hällde upp mer kaffe och sa att han hade haft samma sak i ett halvår med sin medicin, och att han inte heller sagt något till någon.
Två gymnasielärare i femtioårsåldern, tolv meter från varandra, med samma problem och samma tystnad. Det säger något.
Om du känner igen dig
Nästa gång du får ett nytt recept i handen: fråga vad som kan hända. Fråga innan du går ut genom dörren, inte fem veckor senare på Google klockan halv tolv på kvällen.
Och om något förändras i kroppen efter en ny tablett — utgå inte från att det är åldern. Det var min första gissning, och den var fel, och den kostade mig ett kvartal av onödigt dåligt samvete och en fru som gick och trodde det värsta.
